På BB

Det är nu snart två dygn sedan Doris tittade fram mellan mammas ben - ja det var faktiskt så, med huvudet först.
Det var en väldigt bra förlossning kan vi ju konstatera såhär efteråt. Visst var det smärtsamt för Sofia, men betyget "det här kan jag göra igen", som hon sa bara någon minut efter att moder-kakan kommit, pekar ändå på att det var en bra förlossning.
Vi hade planerat och ställt in oss på allt det ovanliga och för oss okända som kan hända så att vi har båda gått i något slags lättnad att det gick så smidigt såhär efteråt.

Och på det spåret har det fortsatt; Doris mår bra, Sofia mår under omständigheter bra och jag mår prima - stolt far som jag är!
Efter den första undersökningen på förlossningen har Doris genomgått två till undersökningar med alla rätt hittills! Hon hör bra och väger bra och mage och ögon ser bra ut. Dessutom ammar hon duktigt och skapar plågor för stackars (igen) Sofia vars bröst inte hunnit anpassa sig för de starka sugreflexerna än.


På Doris födelsekort står det att hennes vikt var 3515 gram, längd 50 cm och har 36 cm i huvud-omfång. En normal liten guldklimp som är finast i hela välden, Sofia får ursäkta.

Jag kan bara förundras av miraklet som ligger där tryggt intill mammas trygga barm. Hon är så fin. Vår egna lilla, sköra, välskapta, välkomna dotter!

Man märker att det är nu bandet mellan mor och dotter skapas, en stark och naturlig sorts kärlek. För lilla Doris består den antagligen mest i trygghet, närhet och välbefinnande än så länge, men för Sofia en hel arsenal av nya kraftiga känslor som jag bara kan föreställa mig.
Ett band som inte innefattar pappan än så länge, han, jag, är faktiskt helt det 5e hjulet och kan bara se på, känna värmen, och vara lycklig. Nu ser jag inte bara på och tycker mig egentligen inte vara överflödig utan känner mig delaktig och hjälper till med tex blöjbyten (Doris har delat med sig av totalt 4 bajsblöjor hittills) och sömnpassning.



Här på avdelning 63 på SÖS börjar vi hitta någon sorts rytm, en period vila och en period aktivitet om vart annat. Perioden med aktivitet går mest ut på att amma, amma och amma. Vila går mest ut på att mamma och pappa tittar på sin underbara sovande dotter!

Jag/vi mår bra och njuter av varenda minut och detalj. En ny SI standard: njutning mäts i detaljminuter med Doris och har enheten Doris - tex jag har upplevt 20 Doris idag är 20 minuter av och med Doris!.

Vi kommer att bli kvar här en natt till om allt går som det ska och åker antagligen hem efter frukost, närmast anstående är det sk PKU-provet som ska göras på "48 timmingar".

Förlossningen

Hela storyn hur det gick till när Doris kom till världen!
Klockan var halv 6 på Söndag morgon, nio dar innan beräknad nedkomst, när Sofia vaknade första gången med något hon trodde var förvärk eller magknip av att ha ätit för mycket bullar dagen innan. Vi hade suttit och sett på melodifestivalen och efter det spelat brädspel fram till sena natten på lördagen - ledsen Sebbe att vi inte förvarnade, men vi lät ju dig vinna en runda iaf ;) - så det blev inte mycket sömn den natten egentligen.
Men iaf vaknade jag någon timme senare av att något var i görningen - började fråga ut Sofia om hur det kändes och jag avfärdade bestämt att bullar kunde kännas som förverkar!
Jag for upp och runt och kring som en yr höna hela morgonen utan att egentligen ha uträttat så mycket, försökte hjälpa till när värkarna kom, Sofia var lugnet själv och försökte vila så länge det gick. Värkarna hade börjat med ca 20 minuters mellanrum och kändes ungefär som kraftigare mens värk, men ganska snabbt med kortare mellanrum. Även om man har läst om hur det kan gå till när det börjar så kan man inte undgå att bli orolig här. Efter inmundigande av grötfrukst så duschar jag och gör mig iordning och tappar upp ett bad till Sofia. Sofia badar och upptäcker att det är jätteskönt.
Vi ringde in två gånger och blev rådda till att vänta och koppla av, men värkarna blev regelbundna och kraftigare - 3 till 4 min mellanrum och 30-40s långa - och då insisterade jag på att vi skulle åka in - Sofia var fortfarande övertygad om att det var förverkar det handlade om. Så kl 9.30 ringde jag in för tredje gången och förklarade läget, med lite allvarligare röst och då fick vi klartecken att komma in!
Jag ringde Taxi och yrade runt lite till - hade vi med oss alla grejer? när kommer taxin? hur går det för Sofia? fint väder! vad ska jag ha på mig för kläder när min dotter ska få se mig? - mycket tankar i skallen men till slut satt vi där i Taxin och var påväg!

*konstpaus*

Kl 10.15 blev vi inskrivna på SÖS, tror Taxichaffisen var mer nervös än vi på något sätt - körde mot rött en gång.
Vi överlämnade papper och togs emot av en undersköterska som hette Poo - kul tyckte jag - vi fick ett rum av Christina och inrättade oss där. Sofia hade avstannat något och bara fått 2 värkar i Taxin, men väl framme på sjukhuset kom dom igång igen - med mer kraft än förut. Men det år bra. Sladdar och maskiner installeras.
Kl 10.45 Görs första undersökningen och det konstateras att Sofia är 4 cm öppen! Vi blir häpna minst sagt - vi trodde väll kanske att vi skulle få åka hem igen eller att det inte skulle synas nåt - men Christina sa "nu får ni vara kvar här".
Värkarna kommer regelbundet och nu med puls och värk maskinen inkopplade kan jag följa förloppet med precision. Allt ser bra ut och bäbisen mår bra.
Nu har vi verkligen nytta av profylaxen och alla tips och råd och instruktioner som man tagit del av. Vi möter varje värk tillsammans - även om inte jag kan ta del av den. Och visst känner man sig helt hjälplös som man i sammanhanget - men ibland gjorde jag tydligen något rätt och förhoppningsvis underlättade jag för Sofia. Jag var iaf med.
En sak som jag hade missat var att ta höjd för dålig andedräkt - så varje gång jag råkade andas på Sofia höll hon på att kräkas. Så jag for ner till Pressbyrån och köpte tuggummin (se tidigare live-blogginlägg).
Vi kör med Tens, bäckenpress, djupandning, strykningar över skuldror och armar och improvisation - och några gånger kommer jag åt fel kroppsdelar tex åt magen - förlåt!
Sen tillbringar vi nästen en timme i jaccucin men värkarna är nu så kraftiga att det börjar bli ordentligt jobbigt. Vi återgår till rummet och kör lite mer Tens på högre effekt. Vid 13.30 får vi träffa barnmorskan Ulrika och undersköterskan Lotta som kommer att sköta den professionella biten av förlossningen. Ulrika lyser av erfarenhet och kunnighet. Barnmorskor är verkligen ett släckte för sig - en slags medlare för livet. Det känns tryggt.
Vid halv 2 går vi över till lustgas (50/50), men inser snabbt att det behövs kraftigare dos. Lustgasen fungerar hyfsat bra, mer rätt teknik minskas värkens intensiva del.
Efter lite kisspaus, pilatusboll, andra ställningar och kräks görs en ny undersökning och det konstateras nu att Sofia är hela 8 cm öppen! Det går enligt plan 1cm i timmen. Alla värkar har gett effekt, allt arbete och alla smärta har inte varit förgäves. Nu är det pepp-talk och tillbax till de säkra korten. Lustgasen skruvas upp.
Under hela tiden hittills har Sofia försökt slappna av så mycket som möjligt mellan värkarna - och det är himla viktigt för att det ska flyta på - och det är nog det jag fokusera mest på - att få Sofia att slappna av mellan värkarna så mycket som möjligt. Närhet, lugnande tilltal, smekningar, kramar. Så att hon kan vara stark i varje värk och spara på krafterna. Jag tycker redan himla synd om henne och kan nästan inte hålla tillbaka tårarna.
Kl 3.10 går vattnet spontant och nu konstateras det att hon är 10 cm öppen! Bäbisen har rör sig där inne och skruvat sig ner i position. En CTG sätts på bäbisen huvud, eftersom de yttre prylarna på magen gör ont.
Värkarna är nu mer och mer smärtsamma. Vi testar pall och sackosäck men hamnar till slut på sängen igen, denna gång stående på knä.
Otroligt stark hon är. Är djupt imponerad och tagen. Försöker var med, var där för henne och underlätta med det lilla jag kan göra. Gråten i halsen.

*paus*

Nu jäklar gör det ont, lustgasen på max, allt är obekvämt. Sofia gråter. Gud vad jag tycker synd om henne. Men på nåt sätt plockar hon fram extra krafter när det behövs, var de kommer från vet jag inte. Jag är trött - vad ska då inte hon vara.
Barnmorskan dirigerar och jag räknar ner, varje värk är den sista, kommer aldrig tillbaka.
Kl 4.10 börjar krystvärkarna. Otrolig kraft, och Sofia sa senare att det var sammandragningar hon inte kunde kontrollera, det var kroppen som styrde, hon bara följde med.
Det går framåt, om än så sakteliga, vi står kvar i knäställning med sackosäcken över uppfällt ryggstöd och krystar för hem och fosterland. Det här kan man inte föreställa sig, man kan inte läsa sig till det, det måste komma inifrån, en uråldrig kunskap som inte sitter i hjärnan utan i ryggmärgen - hos kvinnorna - vi män har kan bara se på och hoppas på det bästa. Men jag viskar ord, ger henne stöd, är med som "pinnen i munnen" under värkarna.
Det stannar upp ett tag när blygdbenet ska passeras, barnmorskan hjälper till slut till, och tydligen gör det vansinnigt ont.

Men när det är avklarat börjar det hända grejer. Varje krystvärk ger ett lite men ändå märkbart resultat. Under varje värk nu så saktar bäbisens puls in något. Sofia placeras på sida med benstöd. Barnmoskan instruerar och Sofia skriker, men de har tydligen en fungerande kommunikation för rätt som det är tittar ett hårigt huvud fram lite och jag viskar "jag ser henne" till Sofia.
Hela huvudet kommer ut i nästa värk, och det gör ont. Fan vad ont.
CTGn visar att pulsen står still, man blir stel och för första gången skräcken. Men Ulrika ser cool lugn ut, och jag tänker att; ja fan de tål himla mycket, så jag blir lugn igen och förvissar Sofia om att allt är bra.
I värken därpå kl 16.58 föds vår dotter, med hår och blod och slem och allt som ingår. Hon är till-knycklad, har lite blå armar och fötter men skriker på direkten.
Hon lyfts upp på Sofias mage, och tårarna rinner, det är fan det vackraste lilla ihop-tryckta ansikte jag sett. Vår dotter Doris.
Allt har gått bra och vi kan nu titulera oss Mamma och Pappa!